Vattengrav övning!
Text från: Eduard Petrovic
Det som i själva verket irriterar och försvårar ett lyckat språng är det visuella intryck hästen får av vattnets färg och dess eventuella rörelser, samt tidigare dåliga erfarenheter av vatten på träning eller tävling.
En vanlig faktor bakom ett misslyckat språng är ryttarens osäkerhet om hur en vattengrav bör ridas. Många ryttare hoppar väldigt lite vattengravar på träning, medan de hoppar väldigt mycket på andra typer av hinder. De flesta tränare och ryttare skulle hålla med om att det vore konstigt att bara hoppa oxrar på tävling och inte på träning...
Träna metodiskt
Precis som med andra hindertyper gäller det att träna hästen metodiskt på vattengravar, först hoppa vatten med mycket liten längd oc1h en låg bom över, för att sedan - på träning efter träning - succesivt öka längden allteftersom hästen visar förtroende.
Det är inte längden på själva anridningen som har störst betydelse utan, precis som för andra hinder, balansen och rytmen. En annan viktig faktor är det grundtempo som krävs för språnget, vilket ska vara något över det tempo som krävs för övriga hindertyper. Galoppsprången i anridningen bör bli längre och kraftfullare, men inte snabbare, så att sprången är något längre än själva vattengravens längd.
Träningen får inte under några omständigheter utföras på ett sådant sätt att hästens nerver tar överhand och att den blir för spänd. Ryttare som försöker att övervinna en vattengrav med våld på träning kommer ganska snabbt att inse att det blir ännu svårare på tävling.
Börja gärna inomhus
Man bör även vintertid (alltså i ridhus) försöka att träna på vattengravar, speciellt med de hästar som ska fylla sju år eller andra äldre hästar som kan visa problem på vattengravar under utomhussäsongen. Av stor vikt är att vattengravens längd är reglerbar.
Själv använder jag ofta en övning med tre relaterade hinder i följd, med vattengraven som det tredje. Detta under förutsättning att hästen redan har förteoende för hoppning av små vattengravar enskilt.
En vanlig faktor bakom ett misslyckat språng är ryttarens osäkerhet om hur en vattengrav bör ridas. Många ryttare hoppar väldigt lite vattengravar på träning, medan de hoppar väldigt mycket på andra typer av hinder. De flesta tränare och ryttare skulle hålla med om att det vore konstigt att bara hoppa oxrar på tävling och inte på träning...
Träna metodiskt
Precis som med andra hindertyper gäller det att träna hästen metodiskt på vattengravar, först hoppa vatten med mycket liten längd oc1h en låg bom över, för att sedan - på träning efter träning - succesivt öka längden allteftersom hästen visar förtroende.
Det är inte längden på själva anridningen som har störst betydelse utan, precis som för andra hinder, balansen och rytmen. En annan viktig faktor är det grundtempo som krävs för språnget, vilket ska vara något över det tempo som krävs för övriga hindertyper. Galoppsprången i anridningen bör bli längre och kraftfullare, men inte snabbare, så att sprången är något längre än själva vattengravens längd.
Träningen får inte under några omständigheter utföras på ett sådant sätt att hästens nerver tar överhand och att den blir för spänd. Ryttare som försöker att övervinna en vattengrav med våld på träning kommer ganska snabbt att inse att det blir ännu svårare på tävling.
Börja gärna inomhus
Man bör även vintertid (alltså i ridhus) försöka att träna på vattengravar, speciellt med de hästar som ska fylla sju år eller andra äldre hästar som kan visa problem på vattengravar under utomhussäsongen. Av stor vikt är att vattengravens längd är reglerbar.
Själv använder jag ofta en övning med tre relaterade hinder i följd, med vattengraven som det tredje. Detta under förutsättning att hästen redan har förteoende för hoppning av små vattengravar enskilt.
Kommentarer
Trackback
